♥ En sista berättelse
En sista berättelse
Inledning
Jag tittar på mormor och håller hennes kalla lilla hand. Där ligger hon min mormor. Kvinnan som har tagit hand om mig sen jag var 1 år gammal. Hon som har lärt mig att gå och prata. Hon som alltid sa åt mig att vara försiktig varje gång jag skulle möta nya utmaninar. Hon som alltid satt på min säng och klappade mig på huvuvdet när jag grät. Hon som alltid kokade knäck dagen innan julafton. Hon som alltid brände sina småkakor när hon var nervös. Hon som alltid försökte pruta på ICA. Nu tar hon sina sista andetag och lämnar mig.
Den 12:e December kap 1
Lämna mig inte
Jag går långsamt hem ifrån skolan. Det är kallt, till och med 20 minus grader. Och det blåser så att kinderna blir alldeles knallröda och näsan vill nästan trilla av. Jag tänkte mycket på vad Linus sa i klassrummet idag. Vi skulle skriva om hur vi firade våran jul, vad vi hade för speciella traditioner och så. Sen skulle vi läsa upp det för klassen. Men när jag läste om hur mormor alltid kokade knäck dagen innan julafton och hur vi år efter år pyntade granen till klockan 12 på natten den 4 advent så frågade Linus plötsligt ”Men hallå? firar inte du jul med din mamma och pappa?” Jag vet att han inte menade något illa men det, men det blev lixom en konstig stämmning i klassrummet. Jag kände det i luften lixom. ”Nej” sa jag och tittade på Linus.
Ibland kan det kännas jobbigt, för jag firar ju inte jul som dom andra i klassen. När dom sitter med sina föräldrar,kusiner och morföräldrar, så sitter jag alltid ensam hemma vid köksbordet och spelar fia med knuff med mormor. Jag brukar inte få så många julklappar, men jag gillar ändå att fira jul på mitt och mormors sett. Jag vill inte fira på något annat sätt. Men kanske tvingas jag göra det i år. Mormor är väldigt sjuk, hon fick en stroke tidigt i höstas och har inte blivit bra än. Doktorn säger att hon inte kommer bli bättre. Men dom vet inte hur lång tid hon har kvar. Mormor är förlamad ifrån midjan och nertill. När jag tänker på det så gör det ont inom mig. Men jag försöker att inte gråta, jag försöker att vara stark.
När jag går igenom stan ser jag alla julklappar i skyltfönstrena och alla ljusslingor, ljuslyktor, julkulor och tomtar som hänger överallt. Jag tycker det är så fint. Det är någonting speciellt med julen. Det går inte att beskriva. Men det är något magiskt. När jag kommer hem klär jag av mig och går in i köket. Jag lyssnar på telefånsvararen idag är det bara ett nytt meddelande. Det är från moster Inga. ”Hej Diana det är moster Inga, jag skulle bara säga att doktorn ringde och han ville att du skulle komma till sjukhuset så fort du kunde, jag kommer hem runt 4 halv 5 då kan vi äta middag. Åh, just det glöm inte att plugga till so-provet!” säger telefånsvararen. Jag gå in i mitt rum och tittar mig i spegeln som hänger på väggen. På spegeln har jag limmat fast en bild utav mamma. Jag är lik henne. Det säger alltid mormor. Vi har likadan näsa och lika färg på håret och väldigt lika leenden. När jag ler ser jag nästan precis ut som mamma. Ibland saknar jag henne.. jättemycket. Så mycket att det gör ont. Varför skulle just hon få cancer? Ibland är världen så himla orättvisst.
Och pappa stack ju precis när jag föddes. Det var ju ansvarsfullt. Men det gör inget. Jag behöver ingen mystisk, korkad man som lämnar sin fru efter en förlossning. Verkligen inte. Jag äter en skål med fil och flingor och sen går jag till bussen, som går till sjukhuset. Jag vet precis vilket rum som mormor finns i ,för jag har varit och hälsat på henne varje dag ända sen hon blev inlagd. Jag kliver in i rummet och där ligger en kvinna med grått lockigt hår, bruna ögon och en vit rock. Det är min mormor. ”Hej gumman” säger hon med sin gamla lite skråvliga röst och tittar på mig. ”Hej mormor” säger jag och kramar om henne hårt. Jag kramar henne länge och jag försöker hålla tilbaka tårarna. ”Såja såja lilla vän” säger mormor och smeker mig på kinden, så som hon alltid gör. Just då kommer doktor Lennartsson in. ”Jag skulle vilja prata med dig i enrum” säger han och nickar till mig. Jag tittar på mormor och sedan följer med honom in i ett rum med vita väggar och några gråa fotöljer. ”Varsegod och sitt” säger doktor Lennartsson och blickar mot en utav fotöljerna. Jag sätter mig ner och tittar på tavlorna som hänger på väggen. En är med en liten söt hundvalp som slickar sig om munnen.
”Ja, som du vet så är ju mormor väldigt väldigt sjuk” säger han och tar av sig glasögonen medans han tittar på mig.
”Mm. Jag vet” säger jag och tittar ner i golvet.
”Vet du hur lång tid hon har kvar?” säger jag och får en klump i magen. Jag är rädd för vad doktor Lennartsson ska svara.
”Det är alltid mycket svårt att säga men ungefär 1-2 timmar” säger Lennartson och ser allvarlig ut.
Jag känner hur tårarna pressar bakom ögonen. Men jag gör allt jag kan för att hålla tilbaka dom. ”Får jag gå in till mormor nu?” säger jag och reser mig upp.
”Absolut” säger Lennartsson lite förvånat.
Jag går in till mormor och kramar om henne och nu kan jag inte längre hålla tilbaka tårarana. Jag gråter och snyftar gråter och snyftar.
”Men lilla vännen min ” säger mormor och klappar mig på kinden.
Efter en stund när jag har tystnat lite frågar mormor:
”Vad önskar du dig i julklapp då?”
Jag tänker en lång stund , torkar några tårar sen svarar jag:
”En berättelse om mamma”
”Är det allt?” frågar mormor och tittar på mig med sin snälla blick.
”Mmm” mumlar jag och går och snyter mig på mormors rumstoalett.
”Jaha, dåså kom och sett dig här då” säger hon och klappar på täcket bredvid sig. Jag sätter mig bredvid henne i sjukhussängen . Mormor klappar mig på huvuder och smeker mitt hår så som hon alltid har gjort. Och sen börjar hon berätta…
kap 2 Mamma
Din mamma hon va i Stockholm och pluggade på ett universitet. En kväll när hon skulle hämta pizza så stod det en man och tittade på henne.
”Hej” sa han och log.
”Hej” sa hon och log tilbaka.
”Och du är?” sa hon och tittade på den främmande mannen med en svart jacka och blåa ögon.
”Jag är Emanuel” sa han och blinkade med högra ögat. Jag bor här i Stockholm. I en singellägenhet. Och du?
Hon skulle just svara, men just då ringde hennes mobil, och det var jag som ringde.
Åh, jag minns det så väl sa mormor och suckade tungt. Jag hade precis krockat med bilen och jag var alldeles chockad. Din mamma fick direkt sätta sig i bilen och köra ifrån Stockholm till sjukhuset. När hon kom in i rummet frågade hon direkt hur jag mådde och sedan började hon stoppa om mig som om jag var ett litet barn. Jag minns hur hon satt sig bredvid mig på
sängen och berättade om Emanuel. Hennes ögon lös av lycka och hon hade ett mycket speciellt leende på läpparna. Jag såg på henne att denne Emanuel va något alldeles speciellt. Och vet du flicka lilla? Precis när mamma skulle gå och handla i kiosken så stod Emanuel där. Ja han hade följt efter henne med bil hela vägen ända ifrån pizzerian. Jag vet inte hur Emanuel bad sig åt, men efter den kvällen va din mamma djupt förälskad. Sedan blev dom tilsammans och flyttade ihop i en 3:a i Stockholm. En dag, jag tror det var en onsdag i april då kom mamma din hem till mig. Jag skulle precis åka iväg och handla. Men hon stoppade mig. Hon tittade mig i ögonen och log. Och då förstod jag, att du var på väg. Vi skrattade och kramades. Och båda hade vi lyckotårar som forsade genom ögonen. Dagarna innan du kom bodde jag hemma hos din mamma och Emanuel. Din mamma tyckte förstås att jag var lite skämmig och jobbig. Men hon lät mig i alla fall bo kvar tills du kom. Emanuel fick alltid din mamma på bra humör. Han verkade ju vara så snäll, varm och romantisk .” Men usch! Den fehunden!” Mormor gjorde en grimas och fortsatte sedan att berätta. Du kom kl. 2.02 på natten och då sov jag ute i gästrummet. Men när jag vaknade utav att du skrek så sprang jag in till dig och mamma. Ja där låg du. Du va så liten så liten. Du vägde bara 2 kilo. Och dina händer var inte större än dom där tablettaskarna som jag brukar köpa åt dej på påsken. Mormor skrattade lite och såg drömmande ut. Både mamma och jag trodde att det var nu allt gott skulle börja. Men oj vad fel vi hade. För redan samma natt försvann Emanuel. Han var bara borta. Han var i gästrummet med mig innan jag somnade. Men sen var han bara borta. Han svarade inte på telefån heller. Din mamma va så ledsen så ledsen. Hon grät och grät. Det enda som fick henne att le var du. Men när mamma låg inne på sin säng och grät så var det jag som fick ta hand om dig. Mormor klappade mig på huvudet. Jag såg att det fanns en liten tår på mormors kind. Det blev aldrig bättre och efter några veckor fick din mamma konstiga stora knölar på kroppen. Jag ringde anbulansen och hon åkte in på akuten. Mamma hade fått cancer. Det gick snabbt. Doktorerna kunde inte göra något. Mamma dog samma natt. Dom sista orden hon sa var ”Ta hand om lilla Diana som om hon vore din egen dotter”. Det blev tyst. ”Mormor” sa jag.
Men jag fick inget svar. ”Mormor!” sa jag igen lite högre. Men mormor svarade inte. Jag förstod vad som hade hänt och började gråta. Jag kramade om mormor och sa ”Jag ska klara av det här! Jag ska klara av det här!” Jag kysste henne på kinden och sen kom doktorn in och sa att jag var tvungen att lämna sjukhuset.
KAP 3
Pappa
Jag lämnar sjukhuset och går hem igenom stan.
Jag ser åter igen alla belysningar, jultomtar och julgranar med alla julgranskulor. Jag känner mig lite ledsen. Men ändå känner jag en känsla av att jag var stark. Jag vet inte vart den kommer ifrån, jag hade aldrig känt så förut. Jag ställer mig framför en tv vid ett skyltfönster.
På tv’n visas en liten kort film. På filmen är det en mamma och en pappa och två barn som öppnarjulklappar. Barnen ser så lyckliga ut när dom öppnar dom dyra julklapparna, och får egna mobiler och surfplattor. En sån där skulle jag aldrig få det vet jag. Mormor skulle aldrig ha råd och inte jag heller. Men konstigt nog så har jag känt precis den där lyckan som barnen på tvn har.
För jag vet att ända sen jag var liten har julen varit årets bästa högtid. Julen var helt magisk, även om jag inte hade föräldrar eller dyra julklappar. Men jag hade mormor och det räckte för mig. Jag fortsätter att vandra hemåt. Jag går förbi parken som mormor alltid tog med mig till när jag inte hade någon att leka med när jag var liten. Jag gick förbi skogen där mormor och jag alltid lekte skogstroll. Jag skrattar till lite när jag ser framför mig hur mormor jagade mig, och jag skrattade och trillade omkull. Jag grät och mormor hjälpte mig alltid upp och sa ”Såja såja , det gör bara ont en liten stund” Och tillslut lärde jag mig att det faktiskt inte gjorde så ont att ramla. När jag tänker efter så behövde jag aldrig det där familjelivet. Jag hade min mormor hon var min familj och den bästa i världen var hon också. När jag kommer hem kastar jag av mig kläderna och ropar att jag är hemma. Precis när jag ska gå in på mitt rum stannar jag när jag ser en man som sitter i vardagsrummet. Jag vänder mig om och moster Inga kommer snabbt ifrån köket och kramar mig. Jag kramar halvadant tilbaka samtidigt börjar tankarna snurra i mitt huvud. Vem är mannen? Är Inga otrogen mot Nicklas? Varför? Det är verkligen inte likt Inga. Mannen reser sig upp ur soffan och kommer fram emot mig.
Han har blåa ögon och mörkbrunt hår. Dessutom så är han ganska lång.
Han ställer sig framför mig och tittar på mig länge. Jag tittar tilbaka på honom. Det syns att han försöker le emot mig men att han inte vågar .Efter en lång stund säger han:
”Jag är din pappa”
©
Faan va bra den va!!!! Har du skrivit den helt själv hjärtat? :*
